Skyggisar

Stinaponken var en skyggis när han kom till oss. Vi undrade om vi gjort rätt som tagit in honom, kanske skulle han bo i det fria. Skulle han någonsin bli tam? Ibland tvivlade man på att vi ens skulle få se honom.

Så här är hans historia:

Stinaponken är född utomhus av en mamma som säkert varit tam en gång i tiden. Han fångades i fälla vid ca 3-4 månaders ålder och kom hem till oss. Han hette Stina för ingen hade kommit nära nog att se om det var en flicka eller pojke. När vi släppte ut honom ur fällan försökte han hoppa genom glasrutan i fönstret och över väggarna. Han hade aldrig tidigare varit inne i ett hus och kände varken till fönster eller tak. Vi kunde inte röra honom, han sprang som ett vilt djur och gömde sig direkt.

Stinaponken hittade ett gömställe längst in under en dubbelsäng, vi kunde knappt se honom i mörkret. Men vi ställde in mat, vatten och kattlåda. Vi fäste också en kattleksak i form av en pinne med en mus i ett gummiband i ena änden mellan sängen och madrassen. Stina var ju bara en kattunge.

I sängen sov vår dotter på nätterna. En natt hörde hon hur Stina lekte med musen. Maten försvann på nätterna och lådan användes. Märkligt nog var Stina rumsren ända från början. Men vi såg honom aldrig.

Många nätter senare vaknade hon av att Stina hade hoppat upp i sängen och satt och tittade på henne. Hon kunde inte röra sig för då hade han genast hoppat ner och gömt sig. Det var första gången han tog kontakt.

När Stina bott i mörkret under sängen i nästan tre månader kom han plötsligt fram och satt i hallen ovanför trappan. Det var till påsk, han blev fångad i januari.

Sedan kunde vi locka fram honom med en fjädervippa. Han och Bonnie satt på behörigt avstånd och turades om att leka med den.

Sommaren kom och Stinaponken hade blivit mer och mer tam. När han kastrerats och hade tratt tog han ett stort steg mot att umgås. Vi testade att ta ut honom i sele men han var mycket rädd för att vara ute. Hela den lilla Stinakroppen skakade och han måste bäras in.

Men Stina blev tamare och tamare. Han strök sig mot oss och umgicks mer och mer. Vi kunde börja klappa honom. När Putte kom blev Stina lycklig och de blev genast bästa vänner. Stina fick prova att gå ut igen och nu gick det bra, både med och utan sele.

Han blev först lika tam som våra övriga katter. Sen blev han rena plåstret. Nu kommer Stina springande när någon av oss skall gå till sängs. Han hoppar upp i sängen och lägger sig på rygg för att bli kliad och kramad. Helst vill han ligga mellan oss, uppe vid kuddarna, och att vi håller om honom.

Inte ens i vår vildaste fantasi hade vi kunnat tro att Stina skulle bli så tillgiven. Vilken tur att han fångades den kalla vinterdagen och fick ett hem – och vilken tur för oss att det var här!