Äntligen är pysslet med hemsidorna så pass klart att jag kan koppla på sökmotorerna. Jisses vad det tagit tid!

Men bilderna får jag nog lära mig mer om. Katterna har fått en hel del album och de har tagit plats. En massa plats. Så det blir att skaffa mer utrymme och lära mig spara på annat sätt. Nåja, kul att det alltid finns mer att lära sig.

Kameran har man inte alltid i bakfickan och min gamla trogna mobil behåller bilderna för sig själv, i minneskortet, så det blir kanske en ny mobil så småningom också.

Här är varmt och skönt att sitta på minneslådan. Skönt att ligga på tangenterna också men det blir ett himla liv på matte bara för att man skriver, öppnar och stänger lite. /Bonnie

Matte är snart klar med hemsidan, vi ska få gå ut!

Nu är den klar, barnboken om Bonnie katt! Bonnie var själv med på en utställning när hon var liten och nu är det bokens tur: den kommer att vara med på årets bokmässa i Göteborg 28/9.

Nyss fick jag en mes i munnen igen. Matte tog den ifrån mig efter att ha lurat in mig i köket. Sen gick hon omkring med den länge men så reste den sig och flög iväg.

Kan jag få gå ut igen nu matte?

Putte Skutte

Kan jag hjälpa att en liten blåmes flög in i munnen på mig när jag skulle hoppa upp och titta på fågelbordet? Nä. Matte fick tag i honom och han var alldeles hel. Det var grodan också, när husse tog den. Fast gråsparven gick lite sönder. Förlåt. Matte säger att jag nog får ha koskälla runt halsen om jag ska gå ut. Stackars mig./Putte Skutte Ullerud

Eller kanske bara vanliga trädklättrare. Idag stod det i tidningen om tävlingar för trädklättrare. Där ska vi vara med och vi övar redan.

Stina klättrade upp i plommonträdet, över till uterumstaket och sen till vanliga taket. När matte fick se honom stod han på taket framför balkongen. Men han gick ner samma väg igen. Väldigt behändigt plommonträd, säger Stina.

Själv övade jag mig i våras på de små lustiga husen som husse satt upp här och var. Det piper som bara den ifrån dom och där kommer små mesiga fåglar stup i kvarten och flyger in med larver genom hålet.

Jag var så klart tvungen att kolla läget så jag klättrade först upp i päronträdet för att hälsa på i det lilla huset. Men då kom matte så jag fick hoppa. Då gick jag till nästa lilla hus. Det sitter på en spalje i endra änden av trädgården. Där fick jag klättra uppför en alldeles rak pinne utan grenar för att komma upp. Det gick också bra. Tills husse kom.

Han satt i körsbärsträdet och sjöng så vackert hela sommaren. Den gula näbben duger inte till att dra upp mask med, den är alldeles krokig. Men vacker sång kommer det ur den. Flera gånger om dagen kom Kolle och sjöng.

Damerna tycker han är vacker, trots sin näbb. Vi såg honom flera gånger med två koltrasthonor i släptåg.

Kolle var stressad, det märktes tydligt. Han hade revir att försvara och fru eller kanske t.o.m. barn att skaffa mat till. Han kom, sjöng, tog en liten bit mat och flög igen.

Vi hittade hans damer döda, först den ena och sedan den andra. Stackars Kolle.

Men Kolle har fortsatt att komma. Han sjunger inte längre, det är inte den tiden på året, men när jag går ut och visslar kommer han.

När vi går ut för att ge honom litet kattmat eller kokt ägg, som han kan äta trots näbben, kommer han genast flygande mot oss. Han är nästan tam och landar någon meter ifrån.