Min röst är väldigt hög och fin. Rena whiskyrösten säger dom men jag dricker bara vatten. ”Jag hör att det är en siames” sa damen på djursjukhuset. Jojo, man hörs.

Jag är stor och ståtlig. Längst i familjen. Jag är brunmaskad. Det betyder att mina öron, tassar, nos och svans är bruna. Resten är ganska vitt. Mina ögon är blå.

När våra människor sitter vid bordet och äter något som jag vill prova gör jag Viileknacken. Det går till så att jag knackar dem på armen med min tass. Ibland får man knacka länge men till slut fattar dom.

Jag visar var mitt koppel finns (eller borde finnas) dvs i lådan i grovköket. Men följ med då! Jag visar ju vägen! Det betyder att jag vill gå ut.

Jag gillar att gå ut i koppel om det inte är för kallt. Tycker om att käka lite gräs och kanske lukta lite. Sen vill jag gå in igen. Om det är kallt vill jag gå in på en gång.

Ingen kan plocka godis ur Viileapparaten med samma finess som jag!

Jag kan apportera. Fast jag vill inte längre. Gjorde det när jag var liten. Men öppnar dörrar, det gör jag fortfarande. Man är väl en händig karl. Och lång också, jag behöver inte hoppa upp utan kan stå på golvet och trycka ner dörrhandtaget.

Tyvärr har jag asma så jag måste andas fem andetag i inhalator varje morgon och kväll. Om jag inte gör det hostar jag jättemycket ibland.

Jag tycker om Viilepinnar och annat godis. Till middag äter jag helst kattmat i gelé, fast jag vill bara ha gelén, eller grillad lax. Men det ska vara lax och den ska vara grillad. Räkor tycker jag inte alls om. Men mattes gonatt-thé…. Det doftar så underbart så jag vet inte vad jag ska göra. Har provat att dricka lite men man kan också rulla sig i det.

När jag ska lukta på något, som myntatéet, gör jag lustiga klickljud med munnen.

Bonnie och jag tycker bäst om att sova i människornas säng på natten. På dagarna sover vi tätt tillsammans i soffan eller min elementsäng eller nån annanstans där det är varmt. När vi är i stugan har vi hittat ett hål i bäddsoffan där vi kryper in. Vi sover alltid tillsammans.