Han satt i körsbärsträdet och sjöng så vackert hela sommaren. Den gula näbben duger inte till att dra upp mask med, den är alldeles krokig. Men vacker sång kommer det ur den. Flera gånger om dagen kom Kolle och sjöng.

Damerna tycker han är vacker, trots sin näbb. Vi såg honom flera gånger med två koltrasthonor i släptåg.

Kolle var stressad, det märktes tydligt. Han hade revir att försvara och fru eller kanske t.o.m. barn att skaffa mat till. Han kom, sjöng, tog en liten bit mat och flög igen.

Vi hittade hans damer döda, först den ena och sedan den andra. Stackars Kolle.

Men Kolle har fortsatt att komma. Han sjunger inte längre, det är inte den tiden på året, men när jag går ut och visslar kommer han.

När vi går ut för att ge honom litet kattmat eller kokt ägg, som han kan äta trots näbben, kommer han genast flygande mot oss. Han är nästan tam och landar någon meter ifrån.